LEST WE FORGET

Killen är rätt fantastisk. Jag lyssnar på The Chosen Pessimist, pluggar och deppar. KUL. Haha. Jag vill träna idag.

Förresten så tycker jag att vi ska ändra det där talesättet. "Om ditt hjärta nånsin brister, laga det med Karlssons klister". Jag tycker det ska vara "Om ditt hjärta nånsin brister, laga det med silvertejp"

Igår var underbart. Seriöst, de får mig att bli det jag alltid velat vara. Hel. Även om det just nu gör så ont.

Spring så fort du kan. Spring. Innan allting kommer ikapp dig.

Ni kommer förmodligen inte orka läsa. Men det här skrev jag för ett och ett halvt år sen. Jag skrev det till en person som stod mig så nära då, Jaqueline. Hon var allt. Men sen försvann hon. Jag saknar henne än även om jag vet att det är för sent.

Jag smällde igen dörren efter oss när vi gick bort mot busshållplatsen. Genom fönstret kunde jag se mamma sitta med ansiktet i händerna. Hoppas att hon kände skuld. Jag höll min lillebror, Josef, i handen. Han tittade på mig med stora ögon.
– Vad händer med mamma? frågade han med gråten i halsen.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Att våran mamma var alkoholist och inte brydde sig ett skit om oss?
– Mamma är bara… Lite trött just nu, svarade jag och undvek hans blick.
Josef nöjde sig med det svaret och fortsatte gå. Jag hatade våran mamma. För att hon söp, för att hon aldrig tog hand om oss, och för att hon lät pappa gå. Hemma var det jag som fick sköta allting. Mamma bara drack. Jag hatade mitt liv, jag ville bara därifrån. Men jag kunde inte lämna Josef. Jag kramade hans hand. Han var den enda som betydde någonting. Och så hon. När vi kom närmare hållplatsen kunde jag se hennes lysande gula regnjacka i höstmörkret. Den var som en sol i mitt liv. Det var inte många som kunde se bra ut i en gul regnkappa och röda gummistövlar, men hon kunde. Hon såg bra ut i allt.
– Hej, Jaqueline! ropade jag på långt håll.
Hon log mot mig och Josef och kramade om oss båda två.
– Isak står där borta, sa hon och pekade på en liten gestalt några menet bort.
Josef sprang genast dit. Isak var Jaquelines lillebror. Josef och han kom väldigt bra överens, så jag brukade ta med Josef till Jaqueline när mamma var riktigt jobbig.
– Kul att se dig igen, det var länge sedan, sa hon.
Jag nickade, jag hade varit borta från skolan i mer än en vecka nu. Jaqueline frågade ingenting om varför, hon behövde inte. Hon var den enda förutom jag som visste hur det var hemma. Hon var den enda som visste varför jag alltid hade långärmade tröjor på mig. Hon var den enda som kunde se bakom min hårda fasad. Precis när vi såg bussen vid kröken började det spöregna. Jaqueline skrattade till lite och viftade med sina stövlar. Jag var inte lika glad, jag hade bara munkjacka på mig. Men hennes glada humör smittade av sig på mig och jag började också skratta. Josef och Isak sprang på bussen före oss och sedan gick vi på. Alla i bussen tittade på mig. Mitt svarta hår hängde ner i stripor efter spöregnet, och det kändes som mitt smink hade runnit. Men jag visste att de inte stirrade på mig för att jag var ful. Vi bodde i en ganska liten stad, med bara en skola, så alla visste vem jag var. Och det hade börjat gå rykten om mig, men jag visste inte exakt om vad. Jag sjönk ner på ett säte långt bak och låtsades inte höra viskningarna omkring mig. Jaqueline kom och satte sig bredvid mig. Det kändes så fel, att vi satt bredvid varandra. Hon var så snygg med sitt blonda hår och perfekta ansikte. Jag kände mig så ful vid sidan av henne, med min alldeles för stora näsa och mitt sneda leende. Ändå envisades hon med att neka till att jag var ful, trots att båda visste att jag inte spelade i hennes dimission.
– Just det ja, sa hon och vände sig till mig. Du fick läxan jag lämnade i brevlådan va?
Jag nickade, jo den hade jag fått. Inte för att jag hade gjort den, men ändå. Bussen saktade in och stannade framför skolan. Den reste sig som ett grått berg i regnet, och jag ville bara vända tillbaka. Men Jaqueline tog min hand och tillsammans gick vi fram till den. Jag kramade Josef hej då utanför hans dörr.
– Jag hämtar dig klockan två då, sa jag och pussade honom.
Han nickade och gick in. Vi kom precis i tid till vår lektion. Vi hade vikarie, för våran ordinarie lärare hade halsfluss. Vikarien verkade lite nervös.
– Ja, va trevligt att så många kunde komma, stammade han.
Jag höjde ena ögonbrynet och tittade på Jaqueline.
– Kunde komma? viskade jag. Som om vi har något val!
Hon fnittrade till lite.
– Ähum, vi kanske ska lära känna varandra lite, hade jag tänkt, fortsatte han. Om alla ställer sig vid den väggen så ska vi leka en skojig lek.
Spridda fnissningar hördes runt om i klassen, men alla reste sig lydigt upp.
– Va fint, hör ni! mumlade vikarien. Då kan alla ta av sig sina tjocktröjor så ska vi använda dem till att göra ett långt rep.
De flesta i klassen började ta av sig, men jag backade undan ett steg. Jag kunde inte ta av mig tröjan. Jag hade bara ett linne under.
– Du där i svarta kläder, sa vikarien och pekade på mig. Varför har inte du tagit av dig?
– Jag kan inte, viskade jag bara.
– Hördu, ta bara av dig den!
Jag skakade på huvudet och gick ut ur klassrummet. Jaqueline sprang efter mig, och det gjorde även vikarien.
– Vad menar du med det här? sa han upprört. Varför kan du inte ta av dig tröjan?
Jaqueline kramade mig. Jag sa ingenting.
– Det hjälper inte att tiga! nästan skrek han. Svara!
– Hon har sina skäl, sa Jaqueline.
– Vadå?
– Bara lita på mig, sa hon och fixerade honom med blicken.
– Jaha, då får ni väl stanna här ute då, sa han tvekande och gick in igen.
Jag började gråta. Jaqueline höll hårt om mig.
Efter ungefär 20 minuter reste hon sig.
– Jag ska bara gå och hämta mina böcker, jag är tillbaka om en minut.
– Okej, sa jag torkade mina våta kinder.
Jaqueline försvann bakom skåpen och jag reste mig upp. Jag behövde skölja mitt ansikte. Precis då öppnades dörren till klassrummet och mina klasskamrater kom ut. Jag skyndade mig därifrån, jag ville inte träffa dem. Men jag hann inte långt. Någon tog tag i min axel. Jag vände mig om.
– Vart är du på väg, jävla emo? Ska du gå och skära dig?
Det var Eric, en av de jobbigaste killarna i klassen. Jag försökte gå därifrån, men han höll fast mig.
– Varför ville du inte ta av dig tröjan? Ville du inte visa dina bandage runt handlederna?
Jag sa ingenting, jag hade lärt mig att bara ignorera dem.
– Va? Ska vi ta av dig tröjan åt dig?
Han puttade in mig mot väggen och log elakt mot mig.
– Såna som du borde inte få leva! viskade han hest i örat på mig.
Sedan drog han av mig tröjan och lät mig sjunka ihop på golvet. Jag ville inte titta upp på mina klasskamrater, visa mitt sårade ansikte. I stället såg de mina blåslagna armar, liggande över mitt huvud som ett skydd. Först stod de bara där, stumma, förlamade. De stirrade på min ynkliga gestalt på golvet, helt utan ryggrad. Sedan backade Eric ett steg. Alla andra följde hans exempel. De sa ingenting, men jag visste vad de tänkte. Jag var ett fegt kryp, någon att förakta. De gick därifrån, lämnade mig i fred. Men kom upp på fötter och stapplade ut från skolan. Jag andades in den kalla luften och började springa. Tårarna rann ner för mina kinder och blandades med regnet. Jag skulle aldrig kunna återvända till skolan, de skulle hålla sig undan från mig, behandla mig som om jag var ett ljusskyggt djur. Jag visste inte vart jag skulle, jag kunde inte gå hem. Jag skulle bara hitta mamma halvt avsvimmad i soffan. Så jag sprang mot havet. Jag sprang som jag aldrig hade sprungit förut, kände inte mina trötta ben och mitt bultande bröst. Jag ville fly från allt jag hade hatat, allt som hade varit mitt liv. Jag såg havet framför mig, vrålandes som ett monster i stormen. Jag sprang upp på den höga bron som ledde över sundet. Det kalla regnet stack mina bara armar, men jag märkte det inte. Allt jag ville var att glömma, men hur skulle jag någonsin kunna göra det? Mitt hår piskade i vinden när jag stannade, helt utsliten. Jag stod vid brons mitt och jag klättrade upp på kanten. Långt där nere kunde jag se havets ilskna vågor som kallade på mig. Jag släppte greppet om räcket och bredde ut mina armar som vingar. Jag slöt mina ögon, snart skulle allt vara över. Jag skulle aldrig behöva utstå min mammas hårda slag, aldrig utstå mina klasskamraters hårda ord. Jag lyfte ena benet. Allt som behövdes var ett steg rakt ut, så skulle allting ordna sig. Jag rensade mina tankar och lät mig fångas av vinden.
Men vattenytan kom aldrig. Jag kände aldrig det kalla vattnet omkring mig. Jaqueline hade sprungit efter mig till bron. Hon hade fått tag i min handled precis i fallet. Hon hade räddat mitt liv, även om jag just då inte förstod att uppskatta det. Jag hade skrikit åt henne, men hon hade bara gråtit och kramat mig, sagt att hon älskade mig. Efter en stund hade jag lugnat ner mig, och jag förstod vad jag nästan hade gjort. Om jag hade hoppat hade jag inte tagit slut på mitt lidande, jag hade bara skyfflat över det till någon annan. Vad skulle Josef gjort utan mig? Och Jaqueline? När vi satt där på bron i varandras armar kändes det inte som om stormen fans. Hennes armar var en trygg hamn där jag kunde ligga utan att riskera att driva iväg. Hon viskade gång på gång att hon älskade mig, och jag visste att det var sant. Hon älskade mig och Josef älskade mig. Det var definitivt någonting som var värt att leva för.

hon vinkar genom ett fönster


hennes mun är som ett sår


så går hjärtat mitt sönder


det har varit ett ensamt år


jag ska aldrig ignorera dig igen


jag ska aldrig ignorera kärleken


mina nyårslöften 

Det svarta hålet. Som alltid kommer finnas där. Det spelar ingen roll hur mycket kompisar jag omger mig med. Den stunden jag blir ensam kommer hålet att bryta sig fram i mitt bröst. Ni har sytt ihop mig, gång på gång. Men jag är rädd att kanterna kommer bli för trasiga för att någonsin kunna lagas igen.

Jag älskar er så mycket. Men jag hatar att såra er. Och det är absolut inte erat fel att ni inte kan få mig att må bättre. För det kan ni, nästan alltid. Men det finns stunder då inte ens ni kan göra någonting. Skyll aldrig någonting på er själva. Det är jag som är det stora felet, det vet ni.

Den här dagen har varit underbar.

Jag har träffat Rebecka, Martin, Henning, John och Benjamin. Vi sprang förbi trappan och jag hälsade på Trollet. Det var ett tag sen... Vi drack Milkshake. Vi blev tagna av polisen för att de hade fått tips om att vi skulle klottra. Så vi blev muddrade. Trevligt. Polisen var sur, han hade nog inte hunnit äta sin dagliga donut. Sen stötte vi på Björn på en buss. Jag hade migrän, men jag åt en fiskpinne så nu har jag inte det.

PEACE.

Två bilder. Den ena tagen... Typ... December 08? Och den andra tagen... Maj 09? Jaja. Det var ett tag sen iaf.

Han är den vackraste som finns.

Jag har kommit fram till fyra saker under dagens match, som vi för övrigt vann med 4-0.

1. Jag bryr mig verkligen om fotbollen. Insåg det idag. Det spelar roll om vi vinner matchen. Det spelar roll hur vi ligger i serien.
2. Man ska inte ha rosa skor till orange strumpor.
3. Myggor är till för att förpesta livet och få alla som befinner sig utomhus att vilja begå självmord.
4. Jag vill fylla mitt liv med de jag älskar och bryr mig och och bara låte de andra hamna utanför.

Han är så himla underbar alltså. Han är verkligen fin mot mig.

Nu ska jag spela match. Mot Askim. MÅSTE VINNA. Tänker göra det också.

Och Simon fyller år. Grattis du som inte längre är en köttbulle utan mer som en biff<3

Lyssnar på Bring Me The Horizon och Escape The Fate. Skulle ladda ner Suicide Season med BMTH men råkade få technoversionen. EHE. Visserligen helt okej, men inte vad jag var ute efter. Fast jag fixade den riktiga.

Pratar med en underbar människa. Ehe. NI KANSKE FÅR REDA PÅ VEM. Men inte idag.

Jag fick Sarah att bli skitsur idag. Rätt kul.

I AM BADASS AS HELL!

Funderar starkt på att köpa den här tröjan. Den är ganska underbar.

Älskade Bring Me The Horizon är tillbaka med en ny singel. Älskar den!

Mår illa. Mitt huvud håller på att sprängas. Borde plugga. Orkar inte. Vill sova. Läget suger. Ändå kan jag inte vara annat än lycklig<3

Älskar er vackra. Godnatt världen.

Det ligger tomhylsor i parken

Våra fötter är en meter

över marken

Jag visste att

Du skulle bli stark sen

Min hand i Din hand

när kapporna

vänder efter vinden...



Är Du lycklig nu?

Är Du lycklig nu?

Är Du lycklig nu?

Egentligen vill jag lägga upp en annan bild, men det kan jag inte. För då skulle ju alla fatta. Och det vill jag inte.

Igår var awesome. John, Rudén, Benjamin och Björne. En liten skymt av Jonathan och en cykeltur på en trampcykel. En oläskig skräckfilm och äckliga vinägerchips. En vacker natt med ett täcke för lite.

Nu ska jag snart iväg till Bubblan. ITS och Junkyard med dess söta medlemmar ska spela.

Jag skulle kunna göra en lista med problem i mitt liv. Jag har inte gjort den, för jag var rädd att om jag gjorde det skulle jag se allt så klart. Men om jag nu hade gjort en lista så skulle jag nu kunna bocka av alla problemen som lösta.

Det här kanske låter insane. Men allt är så bra. Jag har vänt ryggen åt de som aldrig fått mig att må bra. Jag har bett om ursäkt till de jag behandlat fel. Och jag har fått tillbaka de jag saknar.

Ni som finns i min värld nu, jag hoppas att ni stannar. För ni har gjort det jag försökt med i två år. Att göra allt bra. Jag älskar er för det.

Livet är kort. Skratta så mycket ni kan. Gör så mycket ni hinner. Ni har inte tid att tveka.

Just nu. Känns allting så himla bra. Känslor jag trodde var förlorade finns kvar. Ibland behöver jag bara gräva lite grann. Det känns som om allting kommer bli bra. Jag vet det. De som betyder allra mest för mig kommer inte försvinna. Det kan jag inte tillåta. Och de som verkligen försvinner.... De kanske inte är värda tårar?

Örebro.

Jag var rätt liten. Jag tyckte att jag var asvuxen, men let's face it. Rätt liten. Jag var där med de jag älskade mest. Faktiskt de jag fortfarande älskar mest. Jag var blond. Ganska söt faktiskt. Det var innan allt hade börjat. Ett halvår innan allt hade startat kanske. Vårterminen i sexan.

Jag är fortfarande liten. Jag hatar det. Men trots att jag var mindre då, så skulle jag hellre vilja vara där än här där jag är idag. Folk säger till mig att jag inte har någon livserfarenhet. Det är sant, man har inte det efter bara femton år. Men av den lilla erfarenheten jag har så kan jag säga att de 13 första åren av mitt liv var bäst.

Fast i slutändan, om någon frågade mig, skulle du vilja göra om någonting, så skulle jag inte svara ja. För jag är den jag är. Hata det, älska det. Jag är i alla fall stolt över mig. Även om jag kanske inte borde vara det.

Egentligen vill jag bara slå mitt huvud i väggen. Av ren tristess. Men jag gör det inte. Jag lovar.